N.

Saknar honom. Allt går i ultrarapid när han inte är här. Vi fick kramas senast för en vecka sedan men redan natten därpå blev vi båda lika förvånade över att det var igår vi sågs. Kändes som veckor. En gång när vi precis hade träffats åkte jag till Stockholm och överraskade honom. Ljög hela tågresan upp om vart jag befann mig, hittade på att min vän hade fått akut magont och att vi satt på Salhgrenska. Inte kunde jag svara i telefonen när jag stod på tunnelbanan mot Berns där jag skulle smyga fram bakifrån och ge honom en kram. Han skulle ju höra kvinnan med bestämt röst ropa ut nästa station. Stockholm? Nej nej. På söndag ses vi igen. Känner mig nästan som ett barn som väntar på julafton när jag sitter och bockar av dagarna som går. Vilken brutalt härlig känsla. Tänk vad livet kan vända. Vi träffades, jag flyttade till andra sidan jorden för att stanna i år, råkade ut för något hemskt och återvände. Blev tillsammans med min prins. Visst fan finns det en mening med livet. Ge aldrig upp hoppet hörrni!